Runda hus i Liulian och action i Xiamen

Först och främst vill vi börja med att tacka Andys mamma som snällt har hjälpt oss med att lägga upp de senaste inläggen på bloggen. Sedan vi kom tillbaka till fastlandet från Hong Kong har det igen varit omöjligt för oss att komma in på bloggen, och vi har varit tvugna att skicka våra inlägg åt Ebba som sedan har lagt upp dem på nätet. Det har dessutom blivit omöjligt att komma in på Picasa, där vi laddar upp våra bilder, så tyvärr kommer ni nog inte att få se våra bilder förrän vi är tillbaka i Finland, tidigast i Ulan Bator. Ni får istället lov att använda lite mera fantasi när ni nu läser våra texter

Liulian

Från Macau tog vi alltså färjan till Hong Kong, där vi genast fortsatte med metro till gränsen. Från Shenzen tog vi sedan nattåget till Yongding. Vi hade läst att man kan ta sig ut till landsbyggden för att bekanta sig med Hakka kulturen (inte hakkapelliterna ). Vi steg av tåget klockan 6 på morgonen i Yongding, som är en stad som antagligen ganska sällan ser västerländska turister. Språkkunnigheten var därefter och vi försökte förklara att vi försöker hitta en buss till Liulian. Efter en hel del teckenspråk blev vi visade till en lokalbuss som skulle ta oss någonstans, vi visste inte vart. Det visade sig att den stannade vid busstationen därifrån det senare skulle åka en buss mot Liulian, jess! Vi hoppade på bussen en dryg timme senare.

Liulian är alltså en liten by i nordvästra Fujian. Trots att byn egentligen heter Liulian, har den lokala befolkningen ingen aning vad man talar om när man säger att man ska dit. De har istället ett annat, mycket längre och mer komplicerat namn, vilket ju också gjorde vårt förklarande i Yongding lite svårare. Hur som helst så är Liulian egentligen bara en samlingsplats för kinesiska turistbussar. Helt bredvid staden ligger nämligen en av traktens huvudsakliga sevärdheter - Zhencheng Lou (en av de största tulouna med 222 rum!). En tulou är ett runt, fyrkantigt eller ovalt hus som kan ha allt från två till fem våningar. Storleken varierar, de minsta kan ha en diameter på kanske 10 meter medan de största kan vara typ 40 eller 50 meter. På utsidan är husen bruna och de är gjorda av en blandning av gytja, rislim och bambu. De ser praktiskt taget ut att vara gjorda av sten. I de övre våningarna finns det små fönster för varje rum. I och med att husen för det mesta är runda bildar de en stor innergård i mitten där folk lever i små rum som är byggda längs med ytterväggarna i flera våningar. Insidan ser i praktiken ut som ett hotell med en massa små rum där korridoren är utomhus. Det är lite svårt att förklara hur det egentligen ser ut och vi kan ju inte ladda upp bilder, men hoppas det här gjorde saken lite klarare

Första dagen i Liulian gick vi till den stora tuloun som låg alldeles invid och vi sov i ett ”normalt” hotell. Den andra dagen var det sedan dags att åka ut på äventyr. Vi hade lärt känna en chaufför, som kunde bara kinesiska. Han skulle köra oss runt omkring på landsbyggden och föra oss till olika byar med tuloun. Vi hoppade upp på motorcykeln och åkte runt till olika ställen i ungefär sex timmar. Sedan var det dags att bli avlämnade i en av byarna där vi övernattade i en tulou. Chauffören kom efter oss nästa morgon. Att bo i tuloun var egentligen höjdpunkten av vårt Liulian besök. Vi bodde hos en familj som bestod av en kvinna i fyrtio års åldern, hennes mamma, make och son. Vi fick sova i ett av deras väldigt enkla rum i tulouns tredje och därmed högsta våning. Det bästa var att stå utanför vårt rum och titta ner (nej inte på det sättet) på allt liv på gården. Där fanns två små pojkar som körde sina bilar runt hela gården, flickan som grät för att hon hade ont i mjölktanden och inte alls tyckte om när mamman skulle försöka dra ut den, hunden som försökte dricka vatten ur brunnen men inte räcktes ända ner, gamla tanter som stod och lagade mat och skvallrade, etc. Dofterna från de många köken som var utomhus var också jätte god. När familjerna satt och åt var det en pojke som tydligen betedde sig illa och kommenderades upp till sitt rum av den stränge fadern. Fem minuter senare kunde vi se när pojken smög ut ur porten och ”rymde”, bara för att komma tillbaka några minuter senare och söka försoning genom att hjälpa sin mamma städa undan. Det var helt enkelt jätte roligt att kunna följa med det äkta livet på gården, någonting som man t.ex. inte alls kan göra på samma sätt i de större städerna, där människorna bor i sina små bostäder som man inte har tillgång till.

Som sagt så kom chauffören efter oss nästa morgon och körde oss till Liulian. Därifrån styrde vi kosan mot Xiamen.

Xiamen

Från Liulian åkte vi till staden Xiamen. Xiamen ligger vid havet och precis som många andra städer vi har sett längs med kusten i Kina har även denna stad präglats av europeerna. Europeerna kom till staden för att köpa varor, bland annat opium och te, och det euorpeiska inflytandet syns tydligt speciellt i stadens arkitektur. Utanför staden finns en liten ö, Gulang Yu, där man kan ströva omkring bland gamla kolonialvillor och små gränder och det känns mera som att vara i en fransk by än i en kinesisk stad. Det enda som påminner en om att man är i Kina är de enorma kinesiska turistgrupperna som fyller alla gator och torg.

I Xiamen spenderade vi dagarna som vanligt med att mest gå omkring och bara känna av stämningen i staden. Den sista dagen inträffade dock en lite incident som kommer att göra att vi inte glömmer Xiamen i sista taget:

Vi hade bestämt oss för att ta en titt på universitetsområdet i Xiamen. Kampuset är väldigt stort och med sina fina parker, en liten sjö, höghus och universitetsbyggnader är det nästan som en liten stad. Vi hade köpt med oss kinesisk take away till lunch och satte oss i parken vid sjön och njöt av vår mat och det sköna vädret. När vi hade ätit färdigt promenerade vi gladeligen vidare och strövade omkring på kampuset....tills Jessica en halv timme senare märker att hon har glömt sin handväska vid lunchstället! Handväskan innehöll alla hennes värdesaker - pass, bankkort, körkort, studiekort, pengar, telefon och iPod - så vi fick plötsligt panik. Vi rusade tillbaka till det ställe där vi hade suttit, men naturligtvis var väskan inte kvar. Vi sökte runt omkring sjön och vi gick in till ett närbeläget cafe och frågade om någon skulle ha råkat hitta väskan. Men det fanns inga spår efter den. Situationen var väldigt obehaglig och det var svårt att hålla sig lugn. Vi skulle ju åka till Shanghai samma kväll, hur skulle det gå utan identitetsbevis och pengar? Hur skulle det gå med alla visum som fanns i Jessicas pass? Allting kändes hopplöst. Vi gick sedan till en vakt och frågade vad vi borde göra. Han kunde ingen engelska och vi hade först väldigt svårt att kommunicera med honom. Men som tur befann vi ju oss på ett universitetsområde och det kom snart två flickor upp till oss som kunde engelska och tolkade mellan oss och vakten. Vakten beställde sedan polisen på plats och vi fick förklara hur allting hade gått till. De två unga flickorna menade att väskan säkert var stulen och att det antagligen skulle vara omöjligt att få den tillbaka. Jessica var ganska tröstlös vid det här skedet. Vi insåg att det bara var att åka med polisen till deras kontor och fylla i några blanketter så att vi skulle ha något bevis till försäkringsbolaget...Medan vi satt på den lilla schabbiga polisstationen och fyllde i blanketter med hjälp av de två snälla flickorna som följt med oss hela vägen, ringde plötsligt Andys telefon. Det var Pepe, Jessica pappa, som ringde. Han berättade att Båbi, Jessicas mamma, just då höll på att tala med någon i Kina som hade ringt upp henne från Jessica telefon. Tydligen hade någon hittat väskan, tryckt på den gröna luren på Jessicas telefon och ringt upp Båbi! Vilken otrolig tur! Nu kunde vi be Båbi säga åt upphittaren att avsluta samtalet så att vi sku kunna ringa till Jessicas telefon, så att polisen kunde tala med upphittaren på kinesiska och fråga var hon och väskan var. Vi fick till slut kontakt med upphittaren och det visade sig att personen ännu befann sig på universitetsområdet. Så vi bestämde träff med personen vid ingången till kampuset och efter några minuter stod vi med glädjetårar i ögonen och kramade om några främmande kinesiska kvinnor. Det hade hittat väskan vid lunchstället och till vår lycka var de ärliga mänskor som ville lämna tillbaka väskan. Ni kan inte tänka er hur lättade vi var. Vi erbjöd oss att ge en liten hittelön åt dem, men de tackade bara nej och sa att ett tack räcker bra. Det enda de ville ha var ett foto tillsammans med Jessica. Det gav vi så gärna åt dem!

Så efter nästan två timmars sökande och många tårar stod vi där med väskan i handen igen. Den obehagliga känslan i magen höll i sig hela resten av dagen och vi var båda ganska slut efter hela incidenten. Vi hade en otrolig tur i oturen och vi fick oss en rejäl läxa. I framtiden kommer Jessica nog att hålla ögonen på sin väska varenda sekund!

Efter Xiamen for vi till Shanghai där vi är för tillfället, men det får ni höra mera om i nästa inlägg.