En oförglömlig vandring

Det är drygt två veckor sedan vi glada lämnade Delhi och flög till Kathmandu för att börja var “Everest Adventure”. Efter två veckor i Himalaya har vi äntligen fått var efterlängtade dusch, rena kläder och ett uppvärmt hotellrum. Dessa är saker som man under den senaste tiden har lärt sig att uppskatta. Nu när vi är tillbaka här i Kathmandu och benen sakteligen återhämtat sig efter två veckors träning i form av vandring, kan vi småningom börja smälta allting och inse vilken otrolig upplevelse vi varit med om. Det är omöjligt att i ord återge allt det vi erfarit eller att beskriva allt det vi sett, men vi skall ändå försöka vårt bästa att ge er ens en liten inblick i vår resa till Mt.Everest Base Camp:

Den 3.1 träffade vi vår GAP Adventures –grupp i Kathmadu. Efter det såg äventyret ut som följade

4.1.2010 flyg Katmandu – Lukla (2840 m), vandring, övernattning i Pakhding (2610 m)
5.1.2010 Pakhding - Namche (3440 m)
6.1.2010 acklimatiseringsdag med vandring till 3860 meter och övernattning i Namche
7.1.2010 Namche - Tengboche (3860 m)
8.1.2010 Tengboche - Dingboche (4410 m)
9.1.2010 acklimatiseringsdag då Andy vandrade till en topp ovanför Dingboche på ca 5150 m och Jessica hölls i säng på grund av feber
10.1.2010 Dingboche - Lobuche (4910 m)
11.1.2010 Locbuche - Mt. Everest Base Camp (5364 m) och övernattning i Gorak Shep (5140 m)
12.1.2010 Gorak Shep - Dingboche
13.1.2010 Dingboche - Khumjung (3780 m)
14.1.2010 Khumjung - Monjo (2835 m)
15.1.2010 Monjo - Lukla (2840 m)
16.1.2010 Lukla - Kathmandu med flyg

Totalt vandrade vi ca 150 kilometer i distans plus det som vi gick under acklimatiseringsdagarna. Vi vandrade i ca 5 till 9 timmar per dag. En vanlig dag kunde se ut som följande:

Man steg upp ca klockan 7, packade väskorna (både den som man själv skulle ha på sig under dagarna samt den som bärarna skulle ta) och gick och äta morgonmål typ 7:30. Då alla i gruppen hade ätit vid ca 8:30 tiden började vandrandet. Vi brukade gå i ca 45 minuter för att sedan ta en kanske 5-10 minuters drickspaus för att sedan fortsätta igen. Vid 12-tiden stannade vi och åt lunch i en timme, varefter vandrandet fortsatte. Beroende på hur långt vi gick kunde vi komma fram till vårt mål för dagen mellan allt från 14:30 – 17:00. Sedan brukade vi beställa middag klockan 17 för att äta 18:30. Därefter var man reda såpass trött att vi brukade gå och lägga oss mellan 19 och 21 på kvällen, efter några kortspel.

En sak som var lite oväntad var vädret. Vi hade en himla tur med det :-)! Solen strålade hela tiden och under de första 10 dagarna såg vi inte ett enda moln! Det som var konstigt var att det kanppt fanns någon snö alls där vi gick!?! Vi som trodde att vi skulle traska genom djup snö, gick nu istället på steniga och dammiga stigar genom bergen. Normalt så brukar det nämligen vara snörikt den här tiden på året, men detta var inte fallet nu. Vår ledare, Gelu Sherpa berättade att förr brukade snögransen ligga vid ca 5000 meter, men att den under den senaste tiden stigit till över 6000 meter på grund av den globala uppvärmningen, som märks kraftigt i Himalaya. Oroväckande.

Vi orkade båda bra med vandrandet och höll oss oftast i spetsen av gruppen. Tidvis var det dock väldigt tungt. Det var ärligt talat mycket tyngre än vi hade väntat oss. Den tunna luften gjorde det förvånadsvärt svårt att andas och man plågades ständigt av en dundrande huvudvärk eller illamående. Som en följd av att man mådde dåligt tappade man dessutom aptiten. För vår del var det speciellt tungt under dagarna mellan Pakhding och Dengboche då Jessica insjuknade i feber och diarre (vi skippar detaljerna i det här skedet…:-)). Då ingen mat hålls i en, och man har feber kan ni tänka er att det är ganska tufft för kroppen att vadra i flera timmar. Dessutom tycks det ta längre tid än normalt att bli frisk på dessa höga höjder, då kroppen redan tampas med att acklimatisera sig. Och inte var det alldeles lätt för Andy heller som måste bära alla saker själv, stöda den sjuka under vandrigen och varje kväll sköta om henne.

Men vi klarade oss till Base Camp trots allt! Av vår grupp som ursprungligen bestod av 11 personer klarade sig 9 stycken ända fram till målet. Ett kanandensiskt par i vår ålder tvingades avbryta i Namche på grund av höjdsjuka. Vår grupp bestod förövrigt av 5 australiensare (två flickor och tre pojkar, 19-23 år), 2 tyskar (bröder, 31 och 35 år) samt vi. Det var en super grupp och alla kom väldigt bra överens. Australiensarna och kanadensarna var mycket positiva och lätta att umgås med, medan tyskarna bidrog med sin speciella humor och jargong. Till vår grupp hörde naturligtvis också våra två guider, Gelu Sherpa och Dendi Sherpa, samt våra fyra bärare. Gelu och Dendi visade vägen och fungerade som våra ledare under hela vandringen. De var mycket duktiga och kunniga. De var dessutom riktiga “huumorimiehiä”:-) Våra bärare var unga pojkar från en lite by i bergen och de bar våra saker, ca 40 kg per man, varje dag till Base Camp och tillbaka. De gjorde ett otroligt jobb.

Överlag var vår 15 dagars vandring både en otrolig naturupplevelse och en fin kutlurell erfarenhet. Vi har sett en massa spännande djur, bland annat yaker, hjortar, örnar och färgranna fasaner. Vyerna som vi fick beundra varje dag har vi bara sett i böcker tidigare. Vi var omringade av världens högsta berg. Luften var ren och tystnaden var nästan olidlig ibland. Stjärnhimlen som visade sig på nätterna är obeskrivbar. Vi hade turen att inte besväras av stora folkmängder, eftersom det just nu är lågsäsong vid Mt. Everest. Base Camp var i själva verket helt öde. Det enda som fanns där var en liten skruttig skylt och några böneflaggor. Vid högsäsong är det fullt av tält och mänskor på Base Camp och i de små byara. Men nu var vi de enda pa Base Camp och i de små “hotellen” där vi stannade träffade vi bara på några enstaka ensamma vandrare. “Hotellen” är i själva verket små stenhus och kallas på engelska “teahouse” eller “lodge”. De var väldigt enkla, men prydliga och rena och vi fick varje natt ett eget rum, med mer eller mindre bekväma sängar. Varje hus har en större restaurangavdelning där man samlas för att varje kvall äta sin middag. Maten som serveras var god och enkel. Nudlar i olika former, nepalesiskt/tibetanskt vitt bröd, ris och “momos” (typ nepalesiska tortellinin) har utgjort vår basföda de senaste veckorna. Kött har vi ätit väldigt sällan. Ni kan tänka er att biffen och pizzan som vi åt igår kväll här i Kathmandu smakade bra! Mänskorna som jobbade i hotellena, byborna och guidera var alla väldigt vänliga och hjälpsamma. Nepaleserna tycks vara ett trevligt folk, åtminstone de som bor uppe i bergen.

För att avsluta denna långa berättelse kan man säga att vi har plågats av att vara smutsiga, av att frysa på nätterna och av sjukfall – men det var värt det. Vi har sett Mt.Everest och vi har varit vid foten av berget. Vi har varit med om ett äventyr vi sent kommer att glömma. Vi har definitivt fått ett minne för livet.

Idag bär det av till Bangkok där vi stannar några dagar för att sedan rikta blicken mot havet och stränderna. Där skall vi koppla av, sola, njuta av värme och bara ta det lungt en stud. Vi hör av oss från paradiset! Hej så länge!

P.S. Vi lägger upp mera bilder snart. Här i Kathmandu är internet lite för trögt för att ladda upp stora mängder bilder.